Det börjar hos Jesus

“Lev nära Jesus” var min morfars sista ord till mig innan han gick bort. Denna äldre man som levt ett rikt liv skulle summera sin livsvisdom och valde just dessa ord. Där och då när jag satt gråtandes vid hans sida inne på sjukhuset så tog jag emot orden utan att riktigt fundera över dess djupa innebörd och totalt livsförvandlande betydelse.

Men nu, några år senare, förstår jag att det är det bästa jag någonsin fått höra.

Att leva nära Jesus är att leva nära korset, nära nåden och förstå att det är där jag ska bo hela mitt liv. För när jag börjar vandra därifrån och bygga min identitet på allt jag lyckas med eller vad folk säger om mig, då börjar det bli skakigt. När jag börjar lita mer på att mina andliga rutiner ger mig legitimitet för att vara inför Gud, eller för att kunna bli använd av honom, börjar det bli skakigt. När jag börjar se på mina gåvor som bekräftelse av min kallelse mer än att Gud kallar brustna människor i alla tider, då blir det skakigt. När jag börjar vandra från korsets fot och Jesus blir tyngden väldigt tung. Mina resultat blir tyngre för mig än vad de egentligen behöver vara, vad människor säger om mig blir viktigare än vad de egentligen ska behöva vara och min relation med Gud blir mer ansträngd än vad den egentligen behöver vara. 

I vandringen från korset så tar vi på oss tyngder som Jesus istället bjuder in oss till att lägga vid hans kors. Min identitet, min plats i denna världen, min värdighet, att jag är älskad, att det finns hopp och så mycket mer som vi så lätt lägger i våra egna händer får vi lägga på hans axlar.

Så, när vi står där vid foten av korset så blir vår synd och våra tillkortakommanden uppenbarade för oss men samtidigt får vi se Guds kärlek och förlåtelse. Därifrån får vi fyllas med ödmjukhet, tacksamhet och kärlek. När vi lever i detta så blir det lättare för oss att älska andra människor och leva som Jesus gjorde.

Andreas Häger
Nationell ledare