“Jag känner en glädje i att jag har fått förtroendet att tala för NG och tala ut vad Gud lägger på mitt hjärta!” 

Så säger Kristina Florén, 19 år från Herrljunga. Hon teamar i år som talare på NG och detta är hennes tankar.


Jag inleder nästan varje predikan jag håller i med bönen “Gud, låt mina ord få flyta vidare och dina ord stanna kvar”. Det är väldigt häftigt att veta att jag har chansen att tala in i någons liv och säga det de behöver höra.  Om det är någon i efterhand som kommer fram och säger att det som talats betytt något så blir jag såklart väldigt glad, men det jag blir mest glad av är bekräftelsen att Gud har använt mig som ett verktyg för att nå ut! Det är lite tjusningen med att vara talare, att det är så tydligt hur man påverkar folk.

När jag står på scenen känner jag en blandning av väldigt mycket trygghet och glädje, och jag påminns om vilket privilegium det är att teama. Men nervositeten är definitivt större när scenen är större. Jag fick till exempel tillfälle att hålla i ett seminarium på höstlovskonferensen Oktoberfäst i Skellefteå i år, och jag fick nästan en liten blackout…! Men känslan på scenen var ändå förvånansvärt trygg, och jag känner att Gud har satt mig där jag är av en anledning. Det är verkligen en adrenalinkick!

IMG_1090.JPG

Det är sällan jag kan lovsjunga så innerligt som när jag nyss hållit en lyckad predikan. Jag blir väldigt skrattig, bubblig och tacksam och det bara måste få komma ut! 

Men det bästa med att vara talare är att jag får vara Guds verktyg på ett sätt som jag egentligen inte är bekväm med, men som Gud gör mig bekväm med!

 

Comment