Ny Generation-grupperna i vårt land är för mig det närmaste superhjältar vi kommer i dagens samhälle. Jag brukar därför beskriva teamare som deras “sidekicks”. De flesta hjältekaraktärer i serier eller filmer har ofta ett crew som står bakom, som hjälper till - ett team med människor som backar upp.

Där tar man som teamare plats. Man är rösten i örat som agerar GPS, den som gör research och samlar information eller den som ger råd när det inte går att tänka klart. Men framförallt är man den som får hjälten att orka resa sig igen när modet sviker.

Att ta sig an den rollen händer inte över en natt, det gjorde det i alla fall inte för mig. Men redan de första veckorna under mitt teamår fick jag uppleva hur det kan kännas att bidra med sin del till ungdomarna.

Det var en fredag tidig höst. Jag och min teamkompis var på ett ungdomsmöte i Köping. Efter att det lekts lekar och predikats var det häng i källaren och fika. Där fanns det tre härliga tjejer som gick på samma skola. Vi började prata med dem om att starta en NG-grupp och de var lite osäkra men man kunde ana en vilja. Framförallt en av tjejerna utstrålade att hon gärna ville men kände att det fanns många hinder som skulle göra det svårt. Vi fortsatte prata och jag sa till henne att jag tror på henne, att hon kommer klara det. Dels för att vi finns där för dem plus att Gud alltid är med.

Det magiska med denna kväll var när man såg något tändas i hennes ögon. Hur hela hon började lysa när hon tillsammans med de andra tog beslutet att starta gruppen. Men även insikten: tänk om jag gett upp bara för att hon gav upp. Det är inte vad som inspirerar till hjältedåd.

Det är ett exempel på hur det kan vara som “sidekick”. Man får också bevittna hur hjältarna gång på gång överträffar sig själva. Vara med i framtagningen av hjälpmedel för deras uppdrag i skolan. Man får jobba för att Guds superkrafter fortsätter strömma genom Sveriges helt vanliga superhjältar.

Julia Skarin
Ny Generation

Comment